Ögonblick av frihet av Virginia Woolf, dagboksblad 1915-1941

Jag har upptäckt Virginia Woolf först nu, genom hennes egna dagböcker som kom ut i svensk översättning häromåret. En sak som sällan framkommer när man läser om Virgina Woolf är att hon var så rolig, bortsett från det andra skarpsinnet. Jag skrattar åt hennes träffsäkra iakttagelser när det gäller alltifrån sin svärmor till förlagsträffar, societetsbjudningar och möten med andra författare. (smakprov:”Där satt tio medelmåttiga författare i medelmåttiga kläder. Och så började snattret; gårdstunet blev renpickat av de där skrumphalsade hönsen. Uppriktigt sagt fanns det inget av personligt intresse att hämta: litteraturen är vår gemensamma nämnare och jag talar gärna i timmar om litteratur med Desmond eller Lytton, men när det blir fråga om att picka korn ihop med de där påflugna, seniga fjäderfäna vänder det sig i magen på mig”.)

Hon beskriver så väl saker som egentligen inte låter sig beskrivas i ord; som de diffusa sätt på vilken en tanke eller en idé föds och den snirkliga kreativa processen, oftast fylld av våndor, som leder fram till någonting som står för sig själv.  Jag retar mig på att det så ofta nämns först av allt att Virginia Woolf tog sitt liv, när hon diskuteras i medierna. Det ska väl inte få förta hela ens livskraftiga, drygt sextioåriga livsgärning!? Jag har sällan känt någon vara så levande mellan bladen. Att läsa henne är både inspirerande (hon och hennes man drev det egna förlaget Hogarth Press med tryckpressarna i köket) och högintressant.

Diane Arbus, a biography av Patricia Bosworth

Det här är en biografi om den banbrytande fotografen Diane Arbus som var verksam i New York  under 40.50 och 60-talen, och har gjort sig känd för sina porträtt av bland annat dvärgar, allehanda freaks, transvestiter, strippor och andra i samhällets utkant. Men det är inte bara motiven som gör henne banbrytande, det är också hennes hennes öga för komiska situationer, hennes förmåga att se det mänskliga som fångar mig.(Låna eller köp  till exempel hennes otroliga fotobok REVELASIONS). I alla hennes bilder pågår parallella historier. Hon säger bland annat i en intervju att hon uppriktigt tror att hon fotograferar saker som människor aldrig skulle ha fått syn på utan hennes bilder och det stämmer verkligen. Hon kan se en rad uttråkade människor på en parkbänk, och högt ovanför dem, ett kyssande kärlekspar på en kulle i Central Park. Hon säger också att hon letare fter det som inte går att definiera, det som man inte förstår. Men detta är som sagt en biografi om henne, och den är fascinerande läsning. Här finns all bohemia under New Yorks 50 och 60-tal samlad. Och Diane Arbus själv är som en svart diamant, i regnkappa.

Sommarljus och sen kommer natten av Jon Kalman Stefansson

Jag bara älskar den här boken. Att författaren börjat som (bra) poet märks i varje mening. Det är en samling historier från isländska landsbygden i nutid, med fantastiska karaktärer.

Löpgravsvägen av Kari Hotakainen

Jag kan rekommendera denna vemodiga, roliga, välskrivna, pricksäkra och sorgesamma roman om en man som drivs till galenskap av att försöka få tillbaka sin fru och sitt barn. Detta är finländska Hotakainens genombrottsroman, men jag hade faktiskt missat den. Nu ger Brombergs ut hans nya roman, som kommer i vår och lär vara väldigt bra.

Revolutionary Road av Richard Yates

Det känns nästan osannolikt att denna bok gått mig förbi så länge. Jag förstår inte riktigt hur min världsbild klarat sig utan den. Den skrevs 1961 men känns plågsamt aktuell med ett modernt, redan lätt desillusionerat par i 30-årsåldern som långsamt låter sina drömmar ge vika för verkligheten. Den handlar om att frukta förändring, även när man vet att förändringen skulle kunna rädda en. Vad krävs för att vi ska kunna hålla ihop länge nog för att klara oss helskinnade genom livet? Boken har länge levt i skymundan trots ett positivt mottagande, men blev häromåret film av Sam Mendes. Jag tyckte att filmen var underbar också, men boken är verkligen ett mästerverk.  I förordet skriver författaren Richard Ford att den länge varit som ett hemligt handslag bland dess tillbedjare. Den finns i pocket nu. Köp den!

Oscar Wilde, Biografi av Richard Ellman

Jag har precis läst den här gripande och välskrivna biografin om Oscar Wilde. Någon vecka tidigare hittade jag av en slump en utgåva av The Portrait of Dorian Gray från 1908 (!) (kolla bilden nedan) på en släktings vind. Jag läste den, det var länge sedan sist, och språket är verkligen inte det minsta föråldrat eller dammigt. Det är bara olycksbådande när man ser parallellerna med Oscar Wildes eget liv. Underlaget för biografin av Ellman är stort; bevarade brev, konversationer, fotografier och detaljerade upplysningar om hans liv och förhållanden med bland andra Lord Alfred Douglas som aldrig upphörde att betyda något för honom. Perioden efter hans fängelsestraff och de följande åren i exil Frankrike är så sorgliga. Lika spännande som den bästa thriller, eller mer spännande förstås.

The Old Man and The Sea av Ernest Hemingway

Jag har precis läst den här boken, för fösta gången i vuxen ålder, när man har en chans att förstå hur svårt det är att skriva så enkelt. Jag är där…i båten. Jag ser den skimrande svärdfisken i det vita solljuset, jag känner nattens kyla under säckvävsfilten. Det är så vackert om människans godhet och utsatthet och poesi att man måste förlåta henne/honom allt ont.

Ernest Hemingway vid sitt skrivbord.

Havet av John Banville

Att läsa Havet var som en lång rysning. Språket är sällsamt vackert, stämningen sugande och olycksbådande. Hela romanen är som en målning som skiftar färg – gulbruna eftermiddagar, ett urtvättat blågrått hav, disigt vit himmel och oändliga sanddyner på en irländsk semesterort någon gång på 50-talet. Två tragedier står i centrum. Jag läste en rolig intervju med John Banville där han beklagade sig för journalisten med orden ”I hope you understand that I loathe all of them!” (hans böcker). Ingen anledning….Havet är fantastiskt, och så blev den också belönad med Bookerpriset.

Lille Prinsen av Antoine de Saint-Exupéry

Jag var fjorton år när jag läste Lille Prinsen av och kunde inte lämna mitt rum på två dagar. Jag flyttade mellan sängen, golvet och soffan – gråtandes. Jag visste inte vad det var jag grät över, annat än att jag hade förstått något viktigt. Vad denna insikt bestod i, kunde jag inte heller formulera, men jag visste att jag aldrig igen skulle se livet på samma sätt som förut. Det hade fått en annan, mer poetisk dimension. Jag förstod också att litteraturen var något som besatt magisk kraft och kunde ta genvägar till hjärtat, på samma sätt musiken. Lille Prinsen hade kastat ut sina lillgamla visdomar över mig som gnistor av tröst. Jag kände mig upplyst, förkrossad och lycklig på en och samma gång. Jag har inte läst om den sedan dess, men man ska inte förakta de böcker som stod en bi när man var ung.

Frukost på Tiffanys och Musik för kameloenter
av Truman Capote

Jag upptäckte Truman Capote i tjugoårsåldern. Det började med en osprättad, lejongul upplaga av Frukost på Tiffanys (nu mystiskt försvunnen), från ett antikvariat i Stockholm. Jag älskade den för dess vackra, enkla språk, smutsiga flärd och den dammiga sommarhettan i 40-talets New York. Jag kände mig så lik huvudpersonen Holly Golightly att jag tänkte att precis så skulle jag vilja bli porträtterad, trots all hennes melankoli. Jag slukade sedan allt jag kom över av Truman Capote.  Han litterära stil rymmer musikalisk känsla för språket och  en kärlek för egensinniga, lite skamfilade karaktärer. Och genom allt går ensamhet och den amerikanska Söderns särskilda atmosfär, som ett mollackord som skurit sig. Jag vill bjuda på ett citat från honom som jag tycker är kännetecknande för hans konstnärsskap på något vis:
I have always lived the life I liked. I have never skipped a pulse beat over what others thought. My education has been rather do-it-yourself. To this day I cannot recite the alphabet or the multiplication tables.

Doktor Glas av Hjalmar Söderberg

Det är svårt att formulera den här  romanens storhet. Enligt mig är den bara perfekt.  Att läsa den känns lite som att dricka ett glas kallt vatten. Den är så välskriven, så ren, så enkel att det är en skönhetsupplevelse att läsa den. För mig är det är en sådan bok man faller för när man är ung, men i motsats till de flesta andra sådana böcker behåller Doktor Glas sitt magiska grepp om mig. Den har något som flyttar mig bortanför tiden.

Sammankomsten av Anne Enright

Den här boken golvar mig. Anne Enright, irländska som vann Bookerpriset för denna roman, har ett så coolt, hårdkokt, respektlöst och egensinnigt språk att jag vill kyssa hennes fötter. Flera av meningarna är så mångtydiga och originella att de rymmer en hel ny roman i sig.
Boken är kolsvart men glimrar ändå. Inspirerande.

Svart Som Silver av Bruno K Öijer

Vissa böcker är som eldar man kan värma sig kring, gnugga händer över och få en gnista av ljus ifrån. Bruno K Öijers Svart Som Silver är en sådan bok för mig. Det är en diktsamling som ger mig samma känsla av upplysning, hopp, försoning och skönhet som jag kunde få när jag lyssnade på en riktigt bra skiva när jag var tonåring – utan att ha fått mina sinnen utspädda av livet ännu. Många rader i den här diktsamlingen får mig att vilja skriva något kring dem. De är så täta, så stora, så kärleksfulla, så tunga, så lätta. När jag läste hans rader…
jag har kastat
och gjort mej av med det mesta
jag behöll inte mycket
jag behöll det som faller
jag behöll en handfull snöflingor
när jag säjer till
faller dom igen
när jag säjer till krossar dom berg

…gick jag med gåshud över hela Stockholm från Östermalm till Midsommarkransen, trots att jag hade fårskinnskappan på. De där raderna sammanfattar det han sysslar med, för mig. Han slösar inte ord, han väljer dem, han föder dem nära sitt hjärta och när han kallar på dem sviker de inte. I gengäld krossar de mig – med hopp!

Paris Review Interviews

3 pocketböcker på engelska med intervjuer med de flesta stora författare; Hemingway, Dororthy Parker, Graham Greene, James Thurber, Toni Morrisson, Philip Larkin, Isak Dinesen och ett stort gäng till. Mycket inspirerande.

Yeats, The Man and the Masks

Biografi av Richard Ellman

Ytterligare en biografi av Ellman om denna irländska poet som jag aldrig läst något av förrän nu. Men nu har jag köpt en samlingsvolym med poesi….å, det är bra. Såklart. Förstår inte varför man aldrig fick läsa något av Yeats i skolan. Biografin är storartad. Richard Ellman vann Booker-priset för den också.